The raven himself is hoarse The raven himself is hoarse That croaks the fatal entrance of Duncan Under my battlements. Come, you spirits That tend on mortal thoughts, unsex me here, And fill me from the crown to the toe top-full Of direst cruelty! make thick my blood; Stop up the access and passage to remorse, That no compunctious visitings of nature Shake my fell purpose, nor keep peace between The effect and it! Come to my woman's breasts, And take my milk for gall, you murdering ministers, Wherever in your sightless substances You wait on nature's mischief! Come, thick night, And pall thee in the dunnest smoke of hell, That my keen knife see not the wound it makes, Nor heaven peep through the blanket of the dark, To cry 'Hold, hold!' – Lady Macbeth from Macbeth by William Shakespeare
Korpen själv är hes Som kraxar fram att Duncan snart ska sova Sin sista natt hos mig. Så kom, ni andar Som dödens tankar styr, riv ut mitt kön Och fyll mig nu från hjässan ner till tårna Med vidrig grymhet! Gör mitt blod så tjockt Att inga samvetskval kan slippa genom Och smitta hjärtat med betänkligheter Som grumlar sikten från beslut till handling Med mänsklig svaghet. Kom till mitt bröst, Ni mordänglar, och gör min mjölk till galla, Kom, var ni än förvaltar jordens fasor I osynlig gestalt. Kom, mörka natt, Svep in dig i en helvetesrök, så inte Min vassa kniv kan se det sår den gör Och ingen himmel kika genom täcket Och ropa "Vänta!" - – Lady Macbeths monolog ur Shakespeares drama Macbeth, | ||||||
Till Ängeln med de brinnande händerna Sänk dig ner, en gång, mot jordens rund du högt förbiflygande ängel med brinnande händer.
Under de många vintrar som följt på varandra har våra ögon och läppar alltmer frusit samman.
Berör oss bara, en gång, med dina glödande handflator; tryck dem bara helt lätt mot våra nedisade ansikten.
Och låt oss sedan sova lugnt i askan som blir kvar efteråt. – Björn von Rosen | ||||||
I dina ögons klara morgonljus mitt hjärta vaknar - allt är ljus
I dina läppars höga kärlekssång min glädje brusar - allt är sång.
I dina händers mjuka fågelbo min oro somnar - allt är ro. – Erik Blomberg 1920 | ||||||
Rys, hisna, skälf Res upp mitt hår: min tankar stiger neder Til afgrunds djup och ser hvad qval där är... – Lasse Lucidor, ur 1695 års psalmbok (något moderniserad) | ||||||
Ling linge logen Ling linge logen tolfte man i skogen Bjällekoa bunna Fy hunnar hänga Locka mig långt uti Dårefjället gör de där varken vatten eller vete Där gror löken där gal göken Där är bätter än här där är flickor att leka med – vallvisa efter Lena Larsson, Ytterbyn, Bohuslän | ||||||
Mätarlarven Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad och spanar mot evigheten: evigheten är alldeles för stor idag alldeles för blå och tusenmila Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad och mäter upp mitt gröna körsbärsblad – Werner Aspenström | ||||||
Det mörknar över landet Det mörknar över landet och aftonen nalkas mörker ser jag stiga ur omätliga djup snart skall det famna mig jag vandrar mot natten.
Snart kommer det sista stora mörkret svepande över fjällets toppar och över mitt sinne. – trad. samisk | ||||||
Ingenting Var lugn mitt barn, det finnes ingenting, och allt är som du ser: skogen, röken och skenornas flykt. Någonstädes långt borta i fjärran land finnes en blåare himmel och en mur med rosor eller en palm och en ljummare vind - och det är allt. Det finnes icke något mera än snön på granens gren. Det finnes ingenting att kyssa med varma läppar, och alla läppar bli med tiden svala. Men du säger, mitt barn, att ditt hjärta är mäktigt, och att leva förgäves är mindre än att dö. Vad ville du döden? Känner du vämjelsen hans kläder sprida och ingenting är äckligare än död för egen hand. Vi böra älska livets långa timmar av sjukdom och trånga år av längtan såsom de korta ögonblick då öknen blommar. – Edith Södergran | ||||||
 | | | | | | |
Triumf att finnas till Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten. Jag är en del av alltets stora kraft, en ensam värld inom miljoner världar, en första gradens stjärna lik som slocknar sist. Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till! Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror och höra nattens tysta flod och stå på berget under solen. Jag går på sol, jag står på sol, jag vet av ingenting annat än sol.
Tid - förvandlerska, tid - förstörerska, tid - förtrollerska kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa i havet? Tid - du mörderska - vik ifrån mig! Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck. – Edith Södergran | ||
| | |
|
| |
| |