Ej blir det natt
för diskantkör

Ej blir det natt

fast ögat icke bländas

Ej blir det natt

i höga cedrars lund

där döda sova

vid varandras sida

som gråa lindebarn

sin väntans stund.

Ty andra lyktor

hänga där i träden

och driva plantor fram

av annorlunda glans,

och fjärilen, ur gråa

lindor flugen,

får dricka vindar där

som ej på jorden fanns.

Ej blir det natt

fast ögat icke bländas.

Ej blev det natt

(blott denna sol försvann)

– Werner Aspenström

Kan man tänka sig en vackrare bild av döden än Werner Aspenströms, där man sover bredvid varandra, tillsammans, som lindebarn med lyktor hängande i träden runtomkring? Och inte är döden mörk, det är bara vår egen sol som försvinner. Kanske finns det en annan? Om en ljus, mild död (ljus men inte bländande), nog passar det att sjungas av en ljus klangkropp? Dikten är skimrande vacker, så nog passar den Adolf Fredriks flickkör?

Liksom texten är direkt och enkel i sitt språk, har jag gjort en enkel visartad melodi. Från meloditonerna rullas klangerna sedan ut, som ett slags musikaliska tyllgardiner i fönster öppnat mot evigheten.

Stycket ingår i sviten "Vishetens lov", som ursprungligen skrevs för blandad kör att uruppföras en luciakonsert 1996. När jag strax innan ringde och talade med Werner Aspenström berättade han, att skrivit dikten med tanke på sin mor, som gick bort just en luciadag 1943. Så förs ibland liv och konst samman.
En månad efter konserten var han själv borta.

Jag tror och hoppas att han hade uppskattat denna nya, omarbetade version av "Ej blir det natt", skriven för Adolf Fredriks flickkör, när de fyllde 30.

Karin Rehnqvist, april 2004