On a distant shore

poem för klarinett och orkester
 

The Dark/ Det mörka

The Light/ Det ljusa

The Wild/ Det vilda

The Singing/ Det sjungande

The Call/ Ropet

Att skriva en solokonsert är roligt:

Att få fokusera på ett instrument, och försöka hitta och ta vara på dess specifika karaktär och möjligheter .

Att få inspireras av en fantastisk musiker, träffas och pröva nya saker.

Att skriva en solokonsert är svårt:

Hur hitta ett förhållande mellan solist och orketster, som är intressant och musikaliskt meningsfullt för alla; solist, orkester och publik? Ett förhållande som utnyttjar solistens musikaliska och tekniska förmåga, men ändå inte blir en solistcirkus, där alla andra är statister?

Solokonserten som form är belastad, men intressant: Individen mitt i kollektivet, individen ut ur kollektivet, individen mot kollektivet.

Att skriva en solokonsert tar tid, men så småningom lösgör sig ideér och blir tydliga:
- Jag ville sceniskt- rumsligt med enkla medel göra något annorlunda. Det får inte vara för förutsägbart. (Solisten kommer in, en snabb, en långsam, en snabb sats, som slutar i en kaskad av toner, alla ropar bravo. Nej!)

- Jag ville att klarinettens klang hela tiden skulle varieras, som ett slags prisma, inte bli alltför ”smooth” (len och jämn).

- Jag ville pröva att flitigt använda kvartstoner, för att liksom tänja och expandera skalorna, och också åstadkomma en viss kärvhet.

- Jag ville komponera i korta, karaktärsmässigt mycket skilda satser, där alla var uttrycksmässigt starka.

Det blev On a Distant Shore/ På andra sidan havet.

Stycket är skrivet till Martin Fröst och de Skotska och Svenska Kammarorkestrarna, hos vilka jag under fyra år är ”composer in residence” i ett mycket givande samarbete.

Det uruppfördes i Glasgow 6 december 2002.

Nacka 17/1 2003
Karin Rehnqvist