 | | |
Musicweb International (augusti 2005): Karin Rehnqvist’s highly personal music was new to me. I doubt that there is a better introduction to her highly personal sound-world than this generously filled, superbly and convincingly played composer’s portrait. This very fine release is again up to BIS’s best standards and is warmly recommended.
Med sofistikerad vanvördighet lånar Karin Rehnqvist tonfall och gestik från folkmusiken, och blåser varligt in sin egen ande. klassik.com (oktober 2005) Nicht nur für Idioten
Ett utmärkt tillfälle att bekanta sig med en av Sveriges mest spännande nutida kompositörer utgör den nya cd:n Arktis Arktis, med fyra av Karin Rehnqvists opus från senare år, däribland det suggestiva beställningsverk för Svenska kammarorkestern och Scottish Chamber Orchestra som gett namn åt skivan. Det ligger en poäng i att skivan ger en så mångsidig bild av Rehnqvist. Hennes unika sätt att förena modern konstmusik med folklore har ofta framhållits, och här är nog den kopplingen som tydligast i vokalverket I himmelen. Man fascineras av hur Rehnqvist lyckas sammanfläta traditionell dalakoral med kulningsteknik, och detta i en stämföring som kontrasterar det snällt romantiska mot det expressivt frigörande. Adolf Fredriks flickkör under Bo Johansson klarar de disparata stämmorna med bravur. Karin Rehnqvists intresse för folkmusik har genom åren tagit sig uttryck bland annat i samarbeten med folkmusiker som Lena Willemark och Susanne Rosenberg. Den nya cd:n påminner om att det inte rör sig om något sentimentaliserande förhållningssätt, ingen ny nationalromantik, utan snarare om att inkorporera ornament och intervall som är typiska för folkmusiken, i en ganska stram och avskalad klangdräkt. På andra sidan havet, en klarinettkonsert med Martin Fröst och Svenska kammarorkestern, tar vara på klarinettens klangliga möjligheter, glissandon och tonala ytterområden, i dynamiska växelspel mellan solist och orkester, men tycks samtidigt fånga något av en nordisk karghet och mystik. Mina associationer går till norrsken och orörd vildmark, ja också till en kompositör som Bo Nilsson. Liknande nordliga associationer väcker skivans titelverk, en halvtimmeslång orkestersvit som tillkom efter att Rehnqvist deltagit i en månadslång polarexpedition ombord på en isbrytare. Men här är tonspråket annorlunda, liksom mer filmiskt och programmatiskt, med satstitlar som ger en fingervisning om de scenarior kompositören vill skildra. Musiken gör ett obevekligt, kraftfullt intryck i all sin orkestrala kärvhet. Albumets fjärde verk, Begynnelsen, i framförande av Kungsbacka pianotrio, ger ytterligare aspekter av Karin Rehnqvists konstnärskap, med utgångspunkt i tunga pianoackord som leder till ett transparent och flyende kammarspel.
Sin signatur fick Karin Rehnqvist med Puksånger Lockrop (1989). Det handlade inte bara om kulningen, inte ens om man tar denna fäbodstintornas sångteknik som symbol för det folkmusikaliska. Lägger man till genusaspekten, de ömsom ironiskt, ömsom på ett bejakande vis hanterade texterna, blir bakgrunden klarare. Fast då får man inte glömma den litet kantiga hanteringen av klangerna, också det ett ytterligare lager av motståndskraft som det går att orda länge om teoretiskt. Det har gått många år sedan dess. På en skiva som kritiker i dagspressen redan hunnit jubla över har verk från en tidpunkt hitom millennieskiftet samlats (med undantag for det korta körstycket I himmelen från 1998). Något kraftfullt skifte i musiken har likafullt inte inträffat. Här klingar ackord från tio år gamla Solsången i det både vrenskande och glittrande Arktis Arktis! Kulningen hörs åter i det nämnda körstycket. Och därmed är vi åter framme vid det mest iöronfallande. Den svenska folkmusiken ligger där fortfarande som en referenspunkt; en ofta melankolisk klangbotten som i klarinettkonserten On a Distant Shore. En vanlig kommentar till Rehnqvists folkmusikaliska material, upprepat av Per F. Broman i skivkommentaren, är att den skiljer sig från nationalromantikens och neoklassicismens inkorporerande. Visst kan det uppfattas så; den för en med tidigare måttstockar vrångare tillvaro i musiken. Men likafullt finns något som förenar, nämligen materialets attraktionskraft som något genuint. Så betraktade romantikern folkkulturen, så också mellankrigstidens folkmusiksamlare. Vrång och vrenskande. Kanske är det likafullt till de skavande sidorna av Rehnqvists musik vi ska gå om vi vill komma vidare från den enkla iakttagelsen att hon knyter an till det folkmusikaliska. I pianotrion Beginning tar musiken sin utgångspunkt i ett bryskt ackord som sedan blir grogrunden för den musik som växer fram. Den sköra väven i klarinettkonserten innehåller små revor, för mikrotonala skiftningar i Martin Frösts stämma som skapar en darrning som inte vill lägga sig till ro. Det är skivans starkaste verk; ett stycke dar Rehnqvist befinner sig i sitt helt egna universum. Det stort upplagda orkesterstycket Arktis Arktis! på över en halvtimme har också det sina styrkor, kanske inte minst för att det söker sig in på bildvägen, något som den nutida konstmusiken sällan gör. Arktiska kvaliteter kan lyssnas fram, inte bara isar som skimrar, utan också grå sörja och sammanstötande isberg. Men även om fartyget styr in i oländig terräng är det inte okända marker för det moderna örat. Starka musikerinsatser från samtliga medverkande gör Rehnqvists musik rättvisa. Den visar att Rehnqvist tillhör de väsentliga svenska tonsättarna - och hon sätter sin prägel på bilden av Sverige ur den internationella synvinkeln. – Erik Wallrup | ||
| | |
