PRELUDIER FÖR NY TID

Kvällens inledande Preludier för stor orkester var fem till antalet.

Som fem vakna fingrar på en hand som griper efter soluppgångens fernissade fjäderskrud.

Mjuka ansatser. I vårens smältvattenflod och insmygande fågelflockar är dessa preludier en fingertoppskänslig och smeksam salva avfyrad med full orkesterkraft.
…
Dessbättre är Karins musik laglöst fri. Det som är ETT STORT KÄNNETECKEN är att det är musik för öppna världar.
— Kjell Alinge, Eldorado,
SR P2 21 april 2006

Rehnqvist skapar storverk

Det frappanta med Rehnqvists i en öppen fråga avslutade svit av fem preludier är deras geografiska placering. Det folkliga anslaget är inte fjättrat vid ett antal citat, ……, utan i dialektala tonansatser, vilka lägger nyskapande konsonanter till den raka och stålblanka rehnqvistska sången med kulningen som given förebild.

I preludierna härmas kulningen av två utposterade solotrumpetare; i Solsången förmedlas den direkt av Lena Willemark, som på något märkligt vis lyckas förena kastraternas högtsvävande ”fjärde röst” med ett vitglödgat ursinne
...
Att skapa verk som dessa är stort. Att med sitt skapande göra människor tänkande är större.

Tack Karin Rehnqvist för att du finns!
— Carl-Gunnar Åhlén,
Svenska Dagbladet 22 april

Karin Rehnqvist chansar och får musiken att bubbla

Karin Rehnqvists musik är effektiv utan att vara effektsökande, uttrycksfull utan att vara sentimental, vacker utan att vara insmickrande.
— Thomas Anderberg, Dagens Nyheter 22 april

Viskningar och rop

Lena Willemark står och svänger på höfterna framför hornisterna under andra satsen av Solsången (1994). Vibrafonisten är vilt upptagen med lekfull kromatik. Lena dansar. Hon förkroppsligar helt omedvetet Rehnqvists estetik. Att musik inte bara är någonting som pågår i huvudet och händerna, utan i hela blodomloppet. De sjungande, kulande, viskande, ropande kvinnorna har en given plats hos Rehnqvist. Rösten, i alla dess former.

Redan i de första takterna av uruppförda orkesterverket Preludier för stor orkester tar hon mig till en en dal där ekon studsar mellan träblås och trumpeter, minner om en folkvisetradition av förhistoriskt wailande mellan bergstoppar. Så ser jag det när Royal Stockholm Philharmonic Orchestra spelar under ledning av Niklas Willén. Jämfört med Solsångens bildrika kollageteknik och överlagrade texter är preludierna poetiska och abstrakta. Men ropen finns där. Man måste svara.
— Gunilla Brodrej, Expressen 21 april

Milda och lockande kvinnliga toner

Det finns en andlig dimension i Karin Rehnqvists musik: något sakralt, som bebor det vardagliga. När trumpetklangen färdas över Hötorget på lördagseftermiddagen, och kulande, sjungade röster blandas med trafiksorl och handlarnas utrop, lägger sig en avvaktande, lyssnande stämning över torget. Mellan berg av yrvakna jordgubbar och en duvkrönt Orfeus står Karin Rehnqvist själv och ger anvisningar om den klingande trafiken mellan himmel och jord. Ingen skulle bli förvånad om en hjord kossor stormade ut ur Hötorgsgaraget, lockade av klockklangen, för att delta i riten.
— Sofia Nyblom,
Svenska Dagbladet 25 april

Om TILL ÄNGELN MED DE BRINNANDE HÄNDERNA

Rituell är stämningen också inne i Grünewaldsalen på söndagseftermiddagen, där en samling vithyade varelser, stigna ur ett osynligt tidsschakt, suckande tvår sina händer och skapar en livsopera med alldeles egen ton.
….
Om uttrycket inte vore så laddat, men jag finner inget annat: detta är kvinnlig musik, icke-självhävdande, lyssnande och ibland sig själv utsuddande. Mättad med modal mildhet, men fylld av lockelse. För lyssnaren öppnar sig världar av erfarenhet, rum av hemligheter bortom spegeln eller det förtrollade skåpet.
— Sofia Nyblom, Svenska Dagbladet 25 april