 | | |
Ur klippboken:
Om Davids nimm för tre kvinnoröster: "ett slags komplicerad baklängespolska med oavbrutet malande käringgnäll som samtidigt är fäbodstintors och trollpackors - rakt och direkt slående och helt hänförande" Runar Mangs, Dagens Nyheter 1985
"Men så en absolut motsats: Karin Rehnqvists redan klassiska Davids nimm för tre ekvilibristiska kvinnoröster: en nyktert bindgalen baklängespolska som är full av charm - och slutar med en ackuratess som det sjunger om" Runar Mangs, Dagens Nyheter 1985
Om Sång ur Sagan om Fatumeh för manskör: "..kan konstateras att Rehnqvist här skapat ett till texten kongenialt körverk" Hans-Erik Dahlgren, Östersundsposten 1988
Om Kast för stråkar: "Då var Karin Rehnqvists Kast något som på ett helt annat sätt var personligt engagerande - stundtals kunde det kännas ungefär som om man hade svalt en konvulsivisk kaktus. Det är en jättestark laddning i de stora och vassa intervallmässiga och rytmiska sprången som är en strukturell beståndsdel i denna musik. Musiken är djupt och starkt personlig, en enormt vital vresighet, ett stycke ursinnig inneboende kraft och den strukturella och därmed uttrycksmässiga koncentrationen är kompositoriskt djupt imponerande. Runar Mangs, Dagens Nyheter 1989
Om Hetluft: samarbete mellan skulptören Lenny Clarhäll och Karin Rehnqvist: "Kan man verkligen vara så respektlös som förställningen Hetluft är? Det kan var svårt att säga vad Hetluft är för något. Det är inte en teaterpjäs. Det är inte en balett. Det är inte en konsert. Det är inte en skulptur. Det är alltihop - och mycket mer! David Björklund, Skövde Nyheter 1994
Om Solsången för sopran, två recitatörer och kammarorkester: " I denna solbristens vinter återvänder jag gång på gång till ett stort stycke musik som bär namnet "Solsången". Texten är inte egyptisk, inte av Echnaton, utan isländsk, ett kväde från 1200-talet. Lena Willemark sjunger, besvärjande, som om evigheten var hennes tak. Musiken är skriven - fast rätt ord är väl snarare "sammansatt", som ju bara är en svensk synonym till "komponerad" - av den märkligt begåvade Karin Rehnqvist, ett av dessa barn av en ny tid, som med en flyttfågels intuition tycks kunna söka sig tillbaka till källorna. Lycklig den som får följa med! Alf Thoor, Sydsvenskan 1996
"En tonsättare som får sitt verk ramfört vid de biennala nordiska musikdagarna tar kanske med sin fru och ett par partitur. Visistkort kan också behövas. Men knappast några näsdukar, såvida man inte är förkyld. På lördagseftermiddagen i Langholtskyrkan i Reykjavik hade näsdukarna kommit väl till pass, ty överallt satt folk i bänkarna med blanka ögon och förunderliga leenden. Framme vid koret stod människor och kramade varandra hårt och länge, av tacksamhet och önskan att hålla kvar det oerhörda som överväldigat dem. Nej, tillfället var inte ett väckelsemöte utan en konsert. Islands symfoniorkester under den mästerliga Anne Manson hade just framfört Solsången av Karin Rehnqvist. --- En solvind av insikt om de djupa sanningar i det isländska 1200-talskvädet hade genom musiken nått varje hjärta., och varje öra var bländat av glansen i Lena Willemarks höga sopran; hela kyrkan lystes upp av hennes totala utlevelse. Men så är det också ett enastående rakt och uppriktigt musikstycke, utan pynt och hemliga rum: en stark vision förmedlad med en konstnärlighet som inte slår ned blicken. Carl-Gunnar Åhlén, Svenska Dagbladet 1996
"Verket är obestridligen magnifikt, men man orkar knappast höra det än en gång." Cliff Hardenfeldt, Sundsvalls Dagblad 1994
Om Davids nimm-CD:n: "Karin Rehnqvist - för farlig för gubbarna? Där kom en 26-årig tjej med en komposition som tycktes flyga rakt genom fönstren. Karin Rehnqvists "Davids nimm" blev en omedelbar sensation. Hade den bara spelats in och fått en rimlig marknadsföring hade den rusat rakt upp på topplistorna. Så skedde inte, men "Davids nimm" blev ett av Sveriges mest exporterade konsertstycken. Sex år senare gjorde Karin "Puksånger - lockrop": Dundersuccé igen, var helst Lena Willemark och Susanne Rosenberg tjöt sina dolska ramsor till Helena Gabrielssons mäktiga pukor. Först nu har denna musik kommit på CD. Kan någon begripa varför Karin Rehnqvists epokgörande verk har fått vänta tretton respektive sju år på detta?-------- Jag börjar tro att det ligger något farligt i Karin Rehnqvists musik. Med sina folk-inslag var den före sin tid, en fjärt i salongerna, under 80-talet. Och hennes varglika gläfs och blottade kvinnostrupar alltför köttsliga för den beröringsångest som präglar konstmusiken. Rolig är hon också, till på köpet. Camilla Lundberg, Expressen 1996
Rösten så som den används av Karin Rehnqvist är släkt med schamanismen och natten, med urkraften, ja som en förlossning. Lyssna på "Puksånger - lockrop" och "Davids nimm". Det handlar om ett möte mellan skriket och folkvisan, där älvorna varken dansar eller sjunger. De talar och deras tal liknar inspärrad ömhet. ––– Att Karin Rehnqvist lyckas med instrumentalmusik lika väl som med vokalmusik får vi en imponerande bekräftelse på i "Lamento - Rytmen av en röst" som avslutar den här samlingen. Det är ett oavbrutet skrik utan röster, ett abstrakt kvasimetafysiskt rop, som aldrig blir ångestfyllt i sin smärtsamma anklagelse mot en värld som är obegriplig därför att manliga världen utestänger kvinnan från meningar och ord. I Karin Rehnqvists musik finns en kärlekshunger som vetter åt vreden som ett fönster åt gården. Guido Zeccola, Gränslöst 1996
Inför mottagandet av Expressens pris Spelmannen 1997: "För Karin Rehnqvist har det varit nödvändigt att först tillägna sig den kompositoriska hantverksskickligheten fullständigt för att därefter komma så långt ifrån allt vad som kan betraktas som comme-il-fault inom samtida musik. Hon fann en brygga mellan avantgarde och folkmusik. Kalla henne gärna gränsöverskridande. Men till skillnad från mycket av nutidens slappa inställning (bl a inom folkmusiken!) är hennes estetik klart formulerad. Den ideologisk - musikaliska och djupt personliga hållningen talar om frihet. Men Karin Rehnqvist gör det inte lätt för sig, snarare det svåra lätt. Hon är full av humor och överraskningar. ––– Lyssna till Rehnqvists röst där "suckar" blir till en omvälvande upplevelse. Torbjörn Eriksson, Expressen 1997
"Vem mer än hon kan föreskriva "underbettskänsla" i ett körpartitur? Den gubbtjuriga passusen återfinns i Vishetens lov, Rehnqvists nykomponerade ritualmusik till lucia, det sakrosanktaste av svenska kultbruk. Med både viskänsla och visdom låter hon barnen och de vuxna komma varandra till mötes i sången och de stora existensiella frågorna." Camilla Lundberg, Expressen 1997
"Stad och land, tradition och utveckling. Karin Rehnqvist förenar det primitiva med det sofistikerade, inte som en förutsägbar mix, men i tvära vändningar och plötsliga språng. Med Stans kör dirigerade och sjöng hon snuskvisor på högsta artistiska nivå. På hennes efterlängtade CD spelar Stockholmsfilharmonikerna Lamento - Rytmen av en röst och Mellersta Österbottens kammarorkester Kast. I det fina och fula, höga och låga förenas hennes musikaliska kännemärken: utlevelse, koncentration och en kärna av folklig tradition. Göran Persson, Expressen 1997
Om Karin Rehnqvists musik för diskantkör, med texter som: "Livet är ett tjolahejsan, men det bästa är nog kärleken" (Text Sofia Blom 12 år) "Om man har en vän, så är man glad för den, om det är en apa eller en människa" (Text Johan Rehnqvist 3 år) "Rehnqvist har i sin musik för barn- och ungdomskörer frossat i finurliga tekniker som kanon och talkör. I ett nummer som gisslar Veckorevyn flammar ordet "work-outen" snabbt upp till ett maskinmässigt eko. Vissa kanons växer till ett ogenomträngligt myller innan de med en gest tystnar. Att som ung sångare medverka i dess experiment torde ge impulser för livet." Mattias Gejrot, Nya Wermlandstidningen 1998
Om Sötskolan, operarysare för barn: "Karin Rehnqvist laborerar också med fult och skönt i sångsätt och i klanger. Hennes tonspråk har en välgörande rättframhet som passar för barn: stora, oberäkneliga språng i melodierna men lagom tonalt och inte mesigt eller överkryddat, utan med en svensk Allan Pettersson-liknande viston, ofta i en valstakt som associerar till Laci Boldemann." Carl-Gunnar Åhlén, Svenska Dagbladet 1999
Om Arktis Arktis! för kammarorkester: "Därför blev torsdagens konsert ett mellanspel som tack vare Rehnqvists Arktis Arktis! ändå hade sitt värde. Visst hade Schumann sina poänger och mycket hos Beethoven kunde man glädjas år, men inte ända in i evigheten. Karin Rehnqvists flödande komposition Arktis Arktis! tog oss med till en annan dimension där tankarna tilläts flyga fritt och vilt. Musiken hade en vilsam grundstomme som krävde små utflykter i sin jakt på jämnvikt. Sjoken av toner och de melodiska vandringarna andades behagligt lugn - lätt och lekfullt, frostigt och friskt." Anna Sköld, Folkbladet 2001
"Det är rörelse och ofta starkt flöde i musiken. Musik som man berörs av och tar till sig. Isiga klanger glider in i varandra i flageoletter och högt träblås - ebbar ut och ger plats för nya klangsensationer. Sensibla kluster förtätas och förtunnas. Orkesterapparaten utnyttjas selektivt och sparsmakat.---- Karin Rehnqvists nya komposition är ett värdefullt inslag i nutida tonkonst." Reidar Sunnerstam, Norrköpings tidning 20001
Om "Ock av törnen" för kvinnoröst och saxofonkvartett: "Långsamt intonerar tenorsaxofonen, meditativt flyter alt, sopran och baryton in och väver det mjuka klangtäcke, som den ljusa kvinnorösten bäddas ner i. ---- Det är mäktigt, det borde spelas bland bergen, återkastas mellan fjällsidorna, sjunk ner i dalarna, spränga ett moln eller två, det sista på grund av Susannes häftiga kulningar. Annika Burholm, Västerbottens Folkblad 2002
Om "Rädda mig ur dyn" för sopran och altsaxofon: "Röst och sax klättrar runt varandra, spännande, vackert, uttrycksfullt, tonsäkert, högre och högre: "Rädda mig, Gud!" i en bön aldrig tidigare hörd i styrka och yttersta behov" Annika Burholm, Västerbottens Folkblad 2002 | ||
| | |
